topmeny

Om rörelseseende och vår förmåga att uppfatta rörelse

Förmågan att kunna se rörelse är en egenskap som är nödvändig för de flesta djurs direkta överlevnad. Rörliga objekt kan vara en farlig fiende, men också föda eller något annat viktigt för liv och lem.

Att se rörliga objekt kräver en aktiv åtgärd av den som betraktar dem, men orörliga kan lämnas utan åtgärd. Ett intressant faktum i sammanhanget är att det bara är primaterna, de s.k ”högt stående djuren” som utvecklat en förmåga att se stillastående objekt.

Det är vår näthinna som är mest känslig för rörelse, även i pereferiseendet. Om någon exempelvis vinkar med ett föremål i det perifera synfältet, så kan näthinnan uppfatta själva rörelsen, men inte registrera objektet.

Att se rörelse, men missa stillastående objekt
Om personen istället håller föremålet stilla på exakt samma plats, så föreblir det alltså osynligt för oss. Och på samma sätt fungerar den ”primitiva” syn som många av djuren är utrustade med: de kan se rörelse, men inte stillastående objekt.

Människans ögon kan röra sig inne i huvudet och kan därtill ge information om rörelse på två sätt.

När ögat är stilla flyttar sig bilden av ett rörligt föremål över näthinnans receptorer och skapar sålunda en rörelsesignal till synhjärnan. Men då ögat följer ett rörligt föremål hålls detta stilla mot näthinnans centrum och ingen signal om rörelse skickas – och ändå uppfattar vi en rörelse. Denna rörelse kan vi även uppfatta i ett mörkt rum genom att studera en ljuspunkt fastän vi inte har någon ”bakgrund” att följa.

Comments are closed.

Powered by WordPress. Designed by WooThemes